Ett tvåårigt barn kan svara vilken av dessa två klossar är längre. Om man väljer två klossar som är närmast varandra kan det vara svårt till en tvååring.
Man kan skapa en trevlig leksituation med klossarna. Om man själv ordnar klossarna i storleksordning till en 'trappa' kan man be barnet att lägga lika-på-lika. Man observerar hur barnet väljer klossarna, lägger hon klossen genast på den rätta eller måste hon ändra beslutet när klossen kommer närmare 'trappan'.
Den här bilden är från videosnutten 'CP - Testing cognitive vision' i LH-Materials 2001. Den visar en flicka med betydande motoriska problem i utförandet av testleken men bra visuella kunskaper i att jämföra och att lokalisera den rätta klossen. Man kan observera även hur väl barnet behärskar synfältets olika delar och hur väl han/hon kan rikta sin uppmärksamhet i olika riktningar.
Om en trappa med 5 steg är för svårt, kan man börja med tre steg. När barnet behärskar leken, kan man använda alla 15 rektanglar runt trappsteget, detta fordrar bra skanningteknik och tolerans för en mängd av objekt att välja emellan.
Om ett barn inte kan röra sina händer kan han peka med blicken för at välja den rätta rektangeln.
När barnet tar i klossen kan man se om avståndet mellan fingrarna är rätt när handen kommer närmare den valda rektangeln eller måste det finjusteras taktilt.
I testsituationen med LEA Rektanglar mäter man två funktioner: att visuellt jämföra raka linjers längder, vilket är en temporal funktion, och att använda visuell information för handens funktioner, vilket är en parietal funktion. De ligger så långt ifrån varandra att de kan skadas oavhängiga från varandra.
Linjernas orientering, riktning, är en liknande dubbel funktion: 1. att kunna säga om öppningen i LEA Postlådan är i samma riktning som rektangeln eller ett kort i barnets hand, är en temporal funktion och
2. att sätta ett kort genom postluckan är en parietal funktion. Man ger kortet till barnet i en annan riktning än var postluckans öppning är. - Det är den här visuella svårigheten som den sexåriga flickan kanske har. Det är viktigt för skolan att veta orsaken till problemet och därför vore det bra om dessa enkla testsituationer kunde vara en del av förskolans aktiviteter. De kan användas också på läkarmottagningen och av psykologer, så man kan jämföra resultatena från olika testsituationer.
När ett barn inte 'förstår' vad man menar med riktning, kan man träna begreppet genom att föra barnets hand längs taktila ränder (här på LEA-ljuslådans visuotaktila ränder) eller köra en liten bil längs ränderna, vilket är roligare. Om barnet kan föra sin hand längs taktila ränder men inte längs lika breda icke-taktila ränder så är begreppet 'riktning' i motoriskt och taktilt minne men kopplas inte till visuell information. Detta måste man då komma ihåg i barnets undervisning, han behöver blindtekniker i uppgifter som har med riktning att göra. Om barnet annars fungerar som ett seende barn är det ofta svårt att få förståelse bland pedagoger att ett barn kan vara blint i bara en visuell funktion. (Samma svårighet möter barn som fungerar som seende men inte igenkänner ansikten eller ansiktsuttryck. De är i stor fara att få diagnosen 'autistiska drag' eller rentav 'autistiskt'.)
Om vi nu sammanfattar: 'riktning', 'lutning', och 'vinkel' är begrepp som fordrar att man i V1 området reagerar olikt till olika linjeriktningar och att man i tinninglobens nedre del kan använda informationen om riktning.
Riktning, som information för handrörelser, behandlas i hjässlobens bakre del och kan vara helt normal när den rent visuella funktionen i tinningloben är skadad.
Å andra sidan kan fokala infektioner skada hjässlobens funktioner så att handfunktioner inte eller dåligt styrs av visuell information. En variant är barn, som måste vända bort blicken innan de griper ett objekt. Om handrörelsen är svårare när barnet tittar på handen i rörelse än när barnet blundar, är det sannolikt att feedback- länken är dålig och stör handrörelsen. Det är lättare att först titta och sedan använda den visuella kartan från visuellt minne. Detta borde man alltid testa när man tränar öga-handkoordinationen så att man inte pinar barnet med en funktion som inte kan tränas.
Flödet av information går parallellt genom de olika banorna och fusionen av bildens olika komponenter sker efter bearbetning i många specifika områden i hjärnbarken. Samtidigt används visuell information till flera subkortikala funktioner som förbereder synsystemet för nästa uppdrag (preattentionella funktioner) eller tar hand om ögonmotoriken.
När ett barn inte verkar förstå någon detalj i visuell information måste man undersöka både de rent visuella och visuomotoriska funktionerna, träna och under träning noggrant observera i vilket skede problemet uppstår. Den svagaste länken är den avgörande länken också i dessa fall.
Den 6-åriga flickan är ett mycket typiskt fall av kognitiva problem. Ofta kan man inte vara säker på diagnosen under första undersökningen. Det kan lika väl vara att man inte är tillräckligt klar i kommunikationen. Observationer av alla medarbetare är viktiga.
Rörelseseende är en funktion som inte tillhör rutinundersökningarna även om det är en av våra viktigaste synfunktioner. Om man inte kan uppfatta information i rörelse är det svårt att röra sig för då är omgivningen i relativ rörelse. Man upplever trafiken helt annorlunda än andra människor, man ser bilar då och då som om de vore fotograferade med jämna mellanrum eller som otydliga skuggor då och då. Kommunikativ information i rörelse försvinner, man är svårt handikappad i kommunikationen bland små barn, vilkas kommunikation är visuell. Denna funktionsstörning kan leda till obegripligt beteende om man inte känner till barnets problem: Gordon Dutton beskrev barn som är rädda för små hundar men inte för stora hundar. Orsaken är att små hundar skuttar från ett ställe till ett annat så de uppenbarar sig oväntat här eller där om man inte ser rörelsen medan stora hundar rör sig så långsamt att man ser dem (förutom när de springer fritt).
Det finns också bortfall av information av orörliga objekt. Det är svårare att diagnostisera för barn lär sig använda konstant skanning och därigenom ser objekt via relativt rörelse. Man kan bli medveten om denna störning vid LEA GRATINGS - testet. Om babyn följer randmönstret men ser överraskad ut när randmönstret stannar och tittar på testaren som om han ville fråga "vart tog bilden vägen?", kan det tyda på svårigheter att se orörliga objekt.
Man kan genom observationer bli medveten om störningar i rörelseseendet och testa det i leksituationer. Med äldre barn kan man diskutera hur de upplever rörelse; t.ex. kan man fråga barnet: "Hur ser jag ut om jag rör mitt huvud från sida till sida?" Svaret kan vara "Du blir suddig" eller "Ditt ansikte försvinner".
Bollspelen är användbara redan i småbarnsåldern för undersökning av rörelseseendet. Man rullar först en större boll, sedan en mindre boll och till slut flera bollar flera gånger så att de sprider sig ut på båda sidor av mittlinjen. Då kan man observera synfältet och barnets förmåga att samtidigt rikta sin attention, uppmärksamhet för olika delar av synfältet.
Observationer kan och bör göras vid olika aktiviteter och upprepade gånger både som en del av de medicinska undersökningarna men särskilt under terapier och lekar.
Alla ovannämnda faktorer kan spela en viktig roll.
Man skall vara medveten om att korta observationer kan ge felaktig uppfattning, då och då aven en observation på mera än en halv timme kan vara vilseledande. Vi observerade tidigare under hösten en pojke (Alex) i leksituation och hade just blivit eniga om att han inte reagerade för orörliga objekt när han plötsligt började plocka bollar som låg på golvet.
Den här bilden är från video 'Alex' i LH Materials 2001, den moment när han tar den gula rullande bollen som har nästan samma färg som golvet och inte reagerar till den mörkröda bollen innan han råkar röra vid den med sin fot.
På sjukhusen är tiden för observation oftast för kort och därför måste den kompletteras med vidare observationer och gärna med videodokumentation av barnets beteenden som avviker från normala responser.
|
|
Simultan agnosi betyder att man kan rikta sin uppmärksamhet, attention, bara på en sak eller en detalj åt gången. Då är det svårt att få översyn på en helhet och det vållar svårigheter också vid diagnostiska undersökningar. T.ex. blir mätning av synfältet svår. Den är sällan lätt även utan detta problem men barn med simultan agnosi verkar inte kunna koncentrera sig på uppgiften utan det mätta synfältet är klart mindre än vad barnet funktionellt tycks ha. I detta fall fick man med den vanliga tekniken ett mycket begränsat synfält (det vita centrala området) när barnet måste titta på det lilla gråa fixationsmärket i mitten av Goldman perimetern och tryckte på knappen när han såg testljuset uppenbara sig någonstans i det perifera synfältet.
När synfältet testades så att i stället för att trycka på knappen fick barnet rikta sin blick på testljuset så fort det syntes någonstans, då blev synfältet betydligt större (det gråa området runt det centrala området). Hans funktionella synfält är mycket begränsat. Han måste hålla fast vid handledningen när han går i trappor, han stannar och tittar vart han skall gå och går sedan en bit och tittar igen. Han har tidigare set mera normalt och problemet uppstod när trycket i hjärnans ventriklar var mycket lågt för flera dagar innan shuntens funktion kunde justeras.
Sammanfattningsvis kan vi ännu titta på den här mycket förenklade ritningen på hur den magnocellulära och den parvocellulära informationen överförs genom de olika strukturerna i hjärnbarken. Det som är viktigt att lägga märke till är kontakterna mellan funktionerna på varje nivå. Bildens olika delar hålls ihop även om de behandlas på olika ställen med olika hastigheter.
Vi behöver inte veta namn på de olika ställen som är specialiserade med olika delfunktioner. De finns i neurofysiologiska texter (LINKKI Milner & Goodale) om någon vill lära dessa detaljer.
Om vi förenar dessa två bilder av hjärnbarkens områden som tar del i visuell perception är det kanske lättare att komma ihåg - i stora drag - strukturen i detta komplicerade systemet. Det viktiga i skolan är att man inte nöjer sig med diagnosen 'visuella perceptionssvårigheter' utan frågar 'vilken eller vilka av dem'.
Då videosnuttar innerhåller information som fotografier inte överför, har jag samlat en del av dem på en CD som heter LH Materials 2001. Texterna är på engelska men på mycket enkel engelska, videoinformation som man kan titta på flera gånger är den viktigaste delen av CDn.
Vi kan diskutera problemfallen på Internet där vi i framtiden kan ha videoinformation på ett problemfall gömd bakom en adress som vi ger bara till personer som deltar i diagnostiskt arbete. Telemedicin passar utmärkt till samarbetet mellan skolor och sjukhusen och borde medvetet utvecklas för vårt transdisciplinära arbete.
[ Föreläsningar ]